(Förstora)

När romarna ersatte Seleukiderna som stormakt i regionen, garanterade de den hasmoneiska kungen Hyrcanus II begränsad auktoritet under den romerske guvernören av Damaskus. Judarna var fientliga mot den nya regimen, och fick under de följande åren bevittna återkommande uppror. Ett sista försök till att återupprätta den föregående eran av den Hasmonéiska dynastin gjordes av Mattathias Antigonus, vars nederlag och död ledde till den Hasmoneiska dynastins slut (40 f kr), varvid landet blev en provins i det romerska imperiet.

År 37 f Kr utvaldes Herodes, en svärson till Hyrcanus II, av romarna till kung av Judéen. Efter att ha garanterats nästan obegränsad autonomi i landets inrikespolitik, blev han en av de mäktigaste monarkerna i östra delen av det romerska riket. Som en stor beundrare av den grekisk-romerska kulturen, lanserade Herodes ett massivt byggnadsprogram som inkluderade städerna Ceasarera och Sebaste och fästningarna vid Herodium och Massada. Han återuppbyggde Templet till en av de mest magnifika byggnader i sin tid. Men trots Herodes många insatser lyckades han inte vinna förtroende och stöd bland sina judiska undersåtar.

Tio år efter Herodes död (4 f Kr) kom Judéen under direkt romersk administration. Det romerska förtrycket av det judiska livet ökade aggressionen och resulterade i sporadiskt våld som eskalerade till en fullskalig revolt 66 e Kr. Överordnande romerska styrkor segrade slutligen varvid Jerusalem raserades till grunden (70 e Kr) och den sista judiska posteringen besegrades vid Massada (73 e Kr).

Den totala förstörelsen av Jerusalem och Templet var katastrofal för det judiska folket. Enligt den samtida historikern Josephus Flavius försvann hundratusentals judar i belägringen av Jerusalem till andra delar av landet, och många tusen fler såldes till slaveri. En sista kort tid av judisk suveränitet under antiken följde efter Shimon Bar Kokhbas revolt (132 e Kr) då Jerusalem och Judéen återtogs. P.g.a romarnas oinskränkta styrka var judarna chanslösa. Tre år senare, i överensstämmelse med romerk sed, var Jerusalem ”upplogat av ett ok av oxar” Judéen döptes om till Palestina och Jerusalem till Aelia Capitolina.

Även om Templet hade förstörts och Jerusalem bränts till grunden, överlevde judarna och judendomen sammandrabbningen med Rom. Den högsta lagstiftande och dömande organet, Sanhedrin (efterföljare till Knesset Hagedolah) återsammankallades i Yavneh (70 e Kr), och sedan i Tiberias. Utan den förenande ramen som en stat och ett tempel innebar, återhämtade sig den judiska gemenskapen gradvis genom återvändande landsflyktingar. Det institutionella och gemensamma livet förnyades, präster ersattes av rabbiner och synagogan stod i fokus av den judiska bosättningen, vilket har bevisats av kvarlevorna av synagogor funna vid Kapernaum, Korazin, Ba’am, Gamla och på andra ställen. Halakhah (judisk religiös lag) fungerade som allmän förbindelse bland judarna och gick från generation till generation.

(Förstora)

Efter den ottomanska erövringen 1517 delades landet in i fyra distrikt, administrativt knutet till Damaskusprovinsen och regerat från Istanbul. I början av det ottomanska styret levde ungefär 1000 judiska familjer i landet, huvudsakligen i Jerusalem, Nablus, Hebron, Gaza, Safed och byarna i Galiléen. Gemenskapen omfattade ättlingar till judar som alltid hade levt i landet liksom immigranter från Nordafrika och Europa.

Den fram till Sultan Suleimans död (1566), välordnade regering genomförde förbättringar och stimulerade judisk invandring. Några av nykomlingarna bosatte sig i Jerusalem, men majoriteten reste till Safed, där den judiska befolkningen i mitten av 1500-talet hade ökat till 10 000, och staden blev ett frodande, intellektuellt och textilt centra. Under denna tid blomstrade studierna i Kabbalism (judisk mysticism) och förtydliganden av judisk lag, som står skrivet i Shulhan Arukh, och spreds till Diasporan från studieplatserna i Safed.

Det ottomanska styrets förföll gradvis och landet drabbades så småningom av försummelse. I slutet av 1700-talet ägdes stora delar av landet av bortavarande godsägare och utarmade arrendatorer, och beskattningen var lika förödande som den var oberäknelig. De rika skogarna i Galiléen och Karmelbergen skövlades på träd, och träsk och öken började inkräkta på jordbruket.

Under 1800-talet såg man efter den stillastående medeltiden, tecken på framsteg, med olika västmakter som försökte styra, ofta genom missionärsaktiviteter. Brittiska, franska och amerikanska skolor gav studier i biblisk arkeologi; Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Österrike och USA öppnade konsulat i Jerusalem. Ångfartyg började kryssa regelbundet mellan landet och Europa; post- och telegrafiska förbindelser installerades, den första vägen byggdes som förband Jerusalem och Jaffa. Landets återfödelse som korsväg för handel mellan tre kontinenter påskyndades i och med öppningen av Suezkanalen.

Som en följd av detta förbättrades situationen för landets judar långsamt och dess antal ökade avsevärt. Vid mitten av seklet motiverade det överbefolkade området inom Jerusalems murar judarna att bygga det första bostadsområdet utanför murarna (1860), och under första delen av det följande seklet tog den nya staden form med sju nya bostadsområden. Kring 1880 hade Jerusalem en absolut judisk majoritet. Jordbruksmark köptes upp runt om i landet, nya bosättningar på landsbygden grundades, och det hebreiska språket som länge varit begränsat till liturgi och litteratur, återupplivades. Sioniströrelsen började nu ta form.

Inspirerade av sionistideologin anlände två huvudsakliga judiska strömmar från Östeuropa i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Dessa pionjärer beslöt att återupprätta sitt hemland genom att bruka jorden. De återtog torftiga jordar, byggde nya bosättningar och lade grunden för vad som kom att bli en frodig jordbruksekonomi. De nyanlända levde under extremt svåra tillstånd, den ottomanska administrationen var fientlig och förtryckande, kommunikation och transport var rudimentär och osäker, sumpmarkerna orsakade dödlig malaria; och marken hade försummats under sekler. Markköpen var begränsade, och bebyggelse var förbjuden utan speciellt tillstånd som enbart kunde erhållas i Istanbul. Även om dessa svårigheter hämmade landets utveckling, så stoppade de den inte. Vid första världskrigets utbrott (1914) uppgick den judiska befolkningen i landet till 85 000, vilket kan jämföras med 5000 under det tidiga 1500-talet.

I december 1917 gick brittiska styrkor in i Jerusalem under general Allenby och satte punkt för 400 år av ottomanskt styre. Den judiska legionen, med tre bataljoner som omfattade tusentals judiska volontärer, integrerades i den brittiska armén.