I juli 1922 tillerkände Nationernas Förbund Storbritannien Palestina som mandat. Man erkände det historiska bandet mellan det judiska folket och landet. Storbritannien fick till uppgift att underlätta inrättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina -Eretz Israel (Landet Israel). Två månader senare, i september 1922 bestämde NF:s råd och Storbritannien att det judiska nationalhemmet inte skulle omfatta området öster om Jordanfloden, vilket utgjorde tre fjärdedelar av området som var inkluderat i mandatområdet. Detta blev sedan det Hashemitiska kungadömet Jordanien.

Motiverade av sionism och uppmuntrade av det brittiska ”sympatierna med judiska sionistiska strävanden” som utrikessekreterare Lord Balfour uttryckte det (1917), kom successiva vågor av immigranter till landet mellan 1919 och 1939, och var och en bidragande orsak till olika aspekter av utvecklingen av det judiska samhället. Ungefär 35 000 kom mellan 1919 och 1923, mestadels från Ryssland och påverkade starkt samhällets karaktär och uppbyggnad för flera år framöver. Dessa nybyggare lade grunden till en omfattande social och ekonomisk infrastruktur, utvecklade jordbruket, etablerade unika former av jordbrukskollektiv –kibbutzen och moshav –och tillgodosåg arbetskraft för att bygga hus och vägar. Nästa ström av ungefär 60 000 kom främst från Polen mellan 1924 och 1932, och bidrog till utvecklingen och berikade stadslivet. Dessa immigranter bosatte sig främst i Tel Aviv, Haifa och Jerusalem där de etablerade mindre affärsverksamheter, byggnadsfirmor och mindre industrier. Den sista större immigrationsvågen innan andra världskriget omfattade ungefär 165 000 och var en följd av Hitlers framfart i Tyskland. Många av nykomlingarna var välutbildade och akademiker och var den första storskaliga strömmen från väst- och Centraleuropa. Deras utbildning, färdigheter och erfarenheter ökade affärsverksamheten, förbättrade bekvämligheten på landsbygden och i städerna samt vidgade det kulturella livet.

Det brittiska mandatet försäkrade de judiska och arabiska samhällena rätten till att styra sin egen inrikespolitik. Det judiska samhället, känd som yishuv, tillvaratog denna rätt och utsåg 1920 ett självstyrande organ baserat på partirepresentation som samlades årligen för en återblick av det gångna årets aktiviteter samt för val till det Nationella rådet (Vaad Leumi) som verkställde dess politik och program. Ett landsomfattande nätverk av utbildnings- religions- hälso- och social service utvecklades och bibehölls med hjälp av finansiering av lokala resurser och fonder som grundats av judar världen över. 1922, som det fastställts i mandatet, inrättades Jewish Agency för att representera det judiska folket gentemot de brittiska myndigheterna, utländska regeringar och inrikes organisationer.

Det judiska återupplivandet och samhällets ansträngningar för att återuppbygga landet mötte starkt motstånd från arabnationerna. Deras förbittring resulterade i perioder av intensiva våldsamheter (1920, 1921, 1929, 1936-39) när judiska transporter förstördes, fält och skogar sattes i brand, och oprovocerade attacker utfördes mot den judiska befolkningen. De tidiga sionistiska strävandena till försök till dialog med araberna misslyckades och polariserande sionism och arabisk nationalism hamnade i en explosionsartad situation. När britterna insåg de två nationella rörelsernas motsättande mål, rekommenderade de (1937) en delning av landet i två stater, en judisk och en arabisk. Det judiska ledarskapet accepterade idén av en delning och auktoriserade den Judiska byrån att förhandla med den brittiska regeringen i ett försök till att omformulera vissa aspekter i förslaget. Araberna var kompromisslöst emot alla planer på någon form av delning.

Påföljande storskaliga arabiska anti-judiska uppror ledde till att Storbritannien (Maj 1939) utfärdade en vitbok med drastiska restriktioner för den judiska invandringen, trots att konsekvensen av detta förnekade de europeiska judarna en plats att undkomma naziförföljelserna. Andra världskrigets utbrott kort därefter ledde till att David Ben-Gurion, senare Israels första premiärminister, deklarerade: ”Vi ska bekämpa kriget som om det inte fanns någon vitbok, och vitboken som om det inte fanns något krig.”

Storbritanniens oförmåga att finna sig i de motstridiga kraven från de judiska och arabiska samfunden ledde till att den brittiska regeringen begärde att ”Palestinafrågan” skulle flyttas över till FN:s generalförsamling istället (april 1947). Som ett resultat av detta, inrättades en specialkommitté för att rita upp ett förslag om landets framtid. Den 29 november 1947 röstade församlingen för att anta kommitténs rekommendation om en delning av landet i två stater, en judisk och en arabisk. Det judiska samfundet accepterade detta förslag, med araberna avfärdade det.

Som en följd av omröstningen i FN började lokala militära araber, med hjälp av irreguljära volontärer från arabländer, utföra våldsattentat mot det judiska samfundet i ett försök att omintetgöra resolutionen om delning samt förebygga grundandet av en judisk stat. Efter ett antal motgångar besegrade de judiska försvarsorganisationerna de flesta attackstyrkorna och tog över hela det område som hade blivit tilldelat den judiska staten.

Den 14 maj 1948 när det brittiska mandatet löpte ut, var den judiska befolkningen i landet 650 000, omfattande ett organiserat samhälle med välutvecklade politiska, sociala och ekonomiska institutioner –praktiskt taget en nation i varje mening och en stat med allt utom namn.