Åren kring statsuppbyggnaden överskuggades emellertid av allvarliga säkerhetsproblem. Överenskommelsen om vapenvila från 1949 hade inte enbart misslyckats att bana väg för en bestående fred, med hotades också konstant. I motsägelse till FN:s säkerhetsråds resolution från den 1 september 1951 hindrades israelisk sjöfart till och från Israel att  passera Suezkanalen. Blockaden av Tiransundet skärptes, plötsliga terroristattentat, omfattande mord och sabotage från intilliggande arabländer förekom allt oftare, och Sinaihalvön omvandlades gradvis till en egyptisk militärbas.

I och med undertecknandet av den tresidiga militäralliansen mellan Egypten, Syrien och Jordanien (oktober 1956) intensifierades det omedelbara hotet mot Israels existens. Under en åtta dagars lång kampanj övertog israeliska styrkor (IDF) Gazaremsan och Sinaihalvön, men stannade upp 16 km öster om Suezkanalen. Ett FN-beslut om att stationera en styrka; UN Emergency Force (UNEF) längs den israelisk-egyptiska gränsen, samt egyptiska försäkringar om fri sjöfart i viken mot Eilat ledde till att Israel gick med på att stegvis dra sig tillbaka (november 1956 – mars 1957) från de områden som var intagna ett par veckor tidigare. Som en följd av detta öppnades Tiransundet och möjliggjorde handel med Asien och östafrikanska länder liksom oljeimport från den Persiska viken.

Under Israels andra decennium (1958-68) fördubblades exporten och BNP ökade med ca 10 % om året. Medan tidigare importerade varor som papper, däck, radioapparater och kylskåp nu tillverkades lokalt, ökade tillväxten snabbast inom sektorer som metall, maskineri, kemikalier och elektronik. Sedan inrikesmarknaden för matvaror snabbt närmade sig mättnadsgränsen, utvidgades jordbrukssektorn och en större variation råvaror producerades för export. En andra hamn anlades vid Medelhavskusten i Ashdod som tillägg till den redan existerande i Haifa, för att hantera den ökande handeln.

I Jerusalem byggdes en permanent byggnad för Knesset och Hadassah Medical Center och Hebreiska universitetet byggdes för att ersätta de ordinarie byggnaderna på Mount Scopus, varifrån de hade flyttat efter självständighetskriget. Samtidigt grundades Israelmuséet med avsikten att samla in, konservera, studera och ställa ut kulturella och konstnärliga skatter från det judiska folket.

Israels utrikes relationer ökade stadigt då nära band utvecklades med USA, länderna i det brittiska samväldet, de flesta västeuropeiska staterna, nästan alla länder i Latinamerika och Afrika, samt några i Asien. Omfattande internationella samarbetsprogram sattes igång och hundratals israeliska fysiker, kemister, ingenjörer, lärare, agronomer, bevattningsexperter delade sina kunskaper och erfarenheter med människor i andra utvecklingsländer. 1965 utbyttes ambassadörer med Västtyskland, ett steg som hade försenats på grund av det judiska folkets bittra minnen av brotten som begåtts mot dem under naziregimen (1933-45). En stark opposition och offentlig debatt ledde till  normalisering av relationerna mellan de två länderna.

Vid de arabiska toppmötena i Kairo och Alexandria i januari och september 1964 beslöts att arabstaterna skulle trappa upp kampen mot Israel genom att ändra på Jordanflodens flöde och på så sätt beröva Israel sitt livsviktiga vatten.

En ny palestinsk terrororganisation, al-Fatah, började slå till från baser i Syrien, Libanon och Jordanien. I februari 1966 blev det revolution i Syrien. Ba’athpartiets vänsterflygel tog över makten med hjälp av Sovjet och förkunnade ”folkets befrielsekrig mot Israel”. Syriskt artilleri på Golanhöjderna besköt israeliska byar i dalen nedanför. När de omringande arabstaterna upprustade massivt, Egypten åter förflyttade stora trupper in i Sinaiöknen (maj 1967), och beordrade FN:s fredsbevarande styrkor (utplacerad 1957) att lämna området, återupptog blockaden av Tiransundet och ingick militär allians med Jordanien, mötte Israel fientliga arabarméer på alla fronter. Då Egypten hade brutit mot de överenskommelser som följde efter Sinaikampanjen 1956, åberopade Israel sin naturliga rätt till självförsvar, och gick i förebyggande syfte till anfall (5 juni 1967) mot flygfälten i Egypten och vann därmed herravälde i luften. Södra armén slog till mot de egyptiska styrkorna vid Negevgränsen. Jordanien valde att öppna eld längs hela stilleståndslinjen och bombade Jerusalem.

Striderna på den södra och centrala fronten var snabbt över och Israel kunde rikta en framgångsrik mark- och flygattack mot de syriska befästningarna på Golan.

Mot slutet av veckan höll Israels försvarsstyrkor hela Sinaihalvön, Judéen och Samarien (Västbanken) samt Golanhöjderna. Tiransundet var åter öppet för sjöfart. Jerusalem var än en gång en förenad huvudstad.

Efter kriget var Israels diplomatiska utmaning att översätta dessa militära vinster till en varaktig fred grundat på FN:s säkerhetsråds resolution 242, vilken uppmanade till ”erkännande av suveränitet, territoriell integritet och politisk självständighet av alla stater i området och dess rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser, fria från hot och krigshandlingar.” Det arabiska toppmötet (augusti 1967) manade dock till ”Ingen fred med Israel, inga förhandlingar med Israel och inget erkännande av Israel.” I september 1968 startade Egypten ”utnötningskriget”, med sporadiska, statiska aktioner längs Suezkanalen, vilket ökade i full skala och orsakade tunga olycksfall på båda sidor. Fientligheterna slutade 1970 när Egypten och Israel accepterade en förnyad vapenvila längs Suezkanalen.

Medan 1973 års krig kostade Israel ett års BNP, hade ekonomin återhämtat sig vid första hälften av 1974. Utländska investerare ökade avsevärt, i och med att Israel blev medlem i EEC (European Common Market) (1975) öppnades en ny marknad upp för israeliska varor. Turismen ökade, och det årliga antalet besökare passerade en miljon.

Vid 1977 års val till Knesset kom Likudblocket till makten, en koalition av liberala och mittenpartier och satte därmed punkt för 30 år av arbetarpartiets dominans. Den nya premiärministern, Menachem Begin upprepade samma förpliktigande som alla tidigare premiärministrar; att sträva efter fred i området och bad arabledarna komma till förhandlingsbordet.

I Israels självständighetsförklaring från år 1948 finns en vädjan till de omkringliggande arabstaterna om fredliga och vänskapliga relationer. Denna vädjan ignorerades under närmare 30 år. Under denna tid fick Israel utkämpa flera krig. Otaliga terroraktioner som krävde många civila liv riktades mot den unga staten och arabstaterna gjorde allt för att isolera Israel.

Vad som bröt denna cirkel av arabiska avvisanden på Israels vädjanden var Egyptens president Anwar Sadat, som förvånade omvärlden med att i ett tal inför det egyptiska parlamentet säga att han var beredd att åka till Jerusalem. Senare har det visat sig att flera hemliga sammanträffanden mellan israeliska och egyptiska representanter banade väg för besöket. Det första steget hade tagits mot fred. Den 5 september inleddes ett möte mellan presidenterna Sadat och Carter samt premiärminister Begin i Camp David i USA. Detta möte pågick i tolv dagar, och den 17 september kunde ledarna tillkännage att man nått en överenskommelse om två ramavtal, dels ett ramavtal om fred i mellanöstern, inklusive ett detaljerat förslag om självstyre för palestinierna, dels ett om fred mellan Israel och Egypten. På grundval av Camp David-överenskommelsen slöts ett fredsavtal mellan Israel och Egypten som undertecknades den 26 mars 1979 i Washington.

I enighet med avtalet drog sig Israel tillbaka från Sinaihalvön och avvecklade de bosättningar som byggts där.

Gränsen mellan Israel och Libanon hade aldrig trotsats av någon sida. När den Palestinska befrielseorganisationen; PLO, omplacerade sig till södra Libanon efter att ha blivit bortjagad från Jordanien (1970) och utförde upprepade terroristattentat mot städer och byar i norra Israel (Galiléen), vilket skördade många offer och orsakade stor skada, gick Israels försvarsstyrkor över gränsen till Libanon (1982). ”Operation Fred för Galiléen” gick ut på att avlägsna huvudparten av PLO:s organisatoriska och militära infrastruktur från området. Efter det bevarade Israel en liten säkerhetszon i södra Libanon (fram till 24 maj, 2000) angränsande till Israels norra gräns för att säkra befolkningen i Galiléen mot fortsätta attacker från fientliga grupper.

Under 80- och 90-talet mottog Israel över 700 000 nya immigranter, mestadels från före detta Sovjetunionen, Östeuropa och Etiopien. Tillströmningen av så många nya konsumenter liksom den stora arbetskraften lyfte ekonomin i en ny fas och accelererade expansionen och man uppnådde en av den högsta BNP-tillväxten i västvärlden.

Regeringen som tog makten efter 1984 års val till Knesset bestod av två stora block –Labor (vänster/center) och Likud (höger/vänster). Den ersattes 1988 av en Likud-ledd koalition, vilken vid slutet av sin fyraårsperiod följdes 1992 av en koalition av Labor och mindre vänster-centerpartier. Under dessa år, arbetade varje regering för fred, ekonomisk utveckling samt för att ta emot immigranter i enighet med sina politiska övertygelser.

Efter att Israel och Egypten slöt fred 1979 har Israel och andra länder vid flera tillfällen uppmuntrat till en fortsatt fredsprocess i mellanöstern. Dessa försök ledde så småningom till fredskonferensen i Madrid (oktober 1991) som hölls under amerikanska och sovjetiska överinseende, där representanter från Israel, Syrien, Libanon, Jordanien och palestinierna sammanträdde. De formella procedurerna följdes av bilaterala förhandlingar mellan parterna och av multilaterala samtal i regionala angelägenheter.

Israel och palestinierna: efter månader av intensiva bakom-kulisserna-kontakter i Oslo mellan förhandlare för Israel och PLO, formulerades Declaration of Principles (DOP). Denna drog upp linjer för arrangemang för självstyre för palestinierna på Västbanken och Gazaremsan. Undertecknandet föregicks av brevväxling (september 1993) mellan PLO-ledaren Yasser Arafat och premiärminister Yitzhak Rabin, i vilken PLO avsade sig användandet av terrorism, förpliktigade sig att ogiltigförklara de artiklar i konventet som förnekade Israels rätt till existens och förband sig själv till en fredlig lösning på den decennier långa konflikten mellan palestinier och judar i landet. Som svar på detta erkände Israel PLO som representant för det palestinska folket.

Israel och PLO undertecknade Declaration of Principles (DOP) i Washington DC i september 1993. DOP innehåller en uppsättning ömsesidiga överenskommelser om principer avseende en fem-års provisorisk period av palestinskt självstyre, som skulle implementeras i fyra steg. Det första steget, att sätta upp självstyre på Gazaremsan och i Jerikoområdet ägde rum i maj 1994. I augusti samma år introducerades det andra steget som innebar en överföring av styre och ansvar till palestinska representanter i Västbanken i olika administrativa områden, utbildning och kultur, hälsa, social välfärd, beskattning och turism. The Interim Israeli-Palestinian Agreement från september 1995, utgjorde ett tredje steg som vidgade det palestinska självstyret på Västbanken till att helt leda sin inrikespolitik.