Den judiska historien började för ca 4000 år sedan med patriarkerna –Abraham, hans son Isak och hans sonson Jakob. Dokument som upptäckts i Mesopotamien, daterade till 2000-1500 f Kr styrker den nomadiska livsstilen som beskrivs i Bibeln. Första Moseboken berättar om hur Abraham var kallad från Ur i Kaldéen för att forma ett folk med tron på en Gud. När svälten härjade i Kanaan, bosatte sig Jakob och hans 12 söner i Egypten, där deras ättlingar tvingades till slaveri.

Efter 400 år av slaveri, leddes israeliterna till frihet av Moses, som enligt den bibliska berättelsen, valts av Gud för att föra sitt folk ut ur Egypten och tillbaka till Landet Israel, som var lovats till deras förfäder. De vandrade i 40 år i Sinaiöknen där de formades till en nation och mottog Torah, vilken inkluderade de Tio budorden som gav form åt innehållet i den monoteistiska tron. Utvandringen (exodus) från Egypten (ca 1300 f Kr) efterlämnade ett oförglömligt spår i det judiska folkets nationella minne och blev en universell symbol för frihet och rättighet. Varje år firar judarna Pesach, Shavuot och Succot, till minne av dessa tider.

Under de följande två seklerna erövrade israeliterna större delen av Landet Israel och övergav sitt nomadiska sätt för att bli jordbrukare och hantverkare. Detta resulterade i en viss grad av ekonomisk och social status. Perioder av relativt lugn varierade med stridsperioder då folket samlades bakom sina ledare, kända som ”domare”, valda utifrån sina politiska och militära färdigheter och för sina ledaregenskaper. Svagheten i denna stamorganisation när den mötte hot från filistéerna (ett havsresande folk från Asien som bosatte sig vid landets Medelhavskust) krävde en ledare som kunde förena stammarna och göra sin ställning permanent, med ärftlig tronföljd.

Den sista perioden av Salomons styre kantades av missnöje bland delar av befolkningen som fick betala dyrt för hans ambitiösa schema. Samtidigt förbittrades andra delar av befolkningen av den förmånliga behandlingen av hans egen stam vilket resulterade i en växande antagonism mellan monarkin och stamseparatisterna. Efter Salomons död (930 f Kr), ledde öppna uppror till att tio stammar i norr bröt sig loss och därmed delades landet till ett kungadöme i norr; Israel, och ett kungadöme i söder; Judah, på Judah och Benjamins stammars mark.

Kungadömet Israel, med dess huvudstad Samaria, kvarstod i mer än 200 år under 19 kungar, medan kungadömet Judah regerades från Jerusalem i 350 år av lika många kungar härstammande från David. Expansionen av de assyriska och babyloniska imperierna förde först Israel och sedan Judah under utländsk styre. Kungadömet Israel krossades av assyrierna (772 f Kr) och dess folk fördrevs i exil och glömska. Över hundra år senare erövrade Babylonien kungadömet Judah, landsförvisade de flesta av dess invånare och förstörde Jerusalem och templet (586 f Kr.).

Den babyloniska erövringen innebar ett slut på det Första Judiska Samväldet (den första tempelperioden) men det judiska folkets koppling till landet Israel var fortfarande stark. Sittande vid Babylons stränder mindes judarna sitt hemland: ”Om jag glömmer Dig, O Jerusalem, låt min högra hand förtvina, låt min tunga fastna i min gom om jag upphör att tänka på Dig, om jag inte håller Jerusalem kvar i minnet ens i mina lyckligaste stunder” (Psalms 137:5-6).

Exilen till Babylonien, vilket följdes av förstörelsen av det första templet (586 f Kr) markerade början av den judiska diasporan. Där började judendomen utveckla sin religiösa ram och sin livsstil utanför landet, ytterst försäkrande sitt folks nationella överlevnad och spirituella identitet och ingav det med tillräcklig livskraft för att försäkra sig om sin framtid som en nation.